Recension - Vågorna av Virginia Woolf

Vågorna har liknats vid ett impressionistiskt måleri och en symfoni, men närmast kommer man nog om man liknar den vid ett stycke kammarmusik för sex stämmor. Det är kring Percival den starke och beundrade, tidigt bortgången och saknad av alla, som romanens sex gestalter grupperar sig. Där är drömmarnas Louis och Rhoda och Jinny som dansar fram under salongernas kristallkronor. Där är Susan den moderliga, Neville den intellektuelle, som evigt söker den motpart som kan ersätta Percival, och slutligen Bernhard, ständigt med alla sinnen öppna för nya berättelser. Vågorna ger sex porträtt med stark djupverkan i sin infattning av en enda dag, från gryning till begynnande natt. Som flera av Virginia Woolfs böcker utmärks Vågorna av en spröd, nervös sensibilitet och en säregen, utsökt stil med rik bildfantasi.
Boken är försedd med ett nyskrivet förord av Jenny Tunedal 

Har läst färdig boken för några dagar sedan, 
men jag  har gått och funderat på vad jag ska skriva om den... Men inte har jag kommit på det än. ;0)


Denna bok var underbart vacker... Men totalt förvirrande.  Man kan ju undra hur hon mådde när hon skrev denna. =0( 
Har läst lite annat av henne. Och de novellerna/böckerna har varit jättebra.
Jag säger inte att denna var bra... Bara fruktansvärt förvirrande. ;0)